Lördag

åker jag inte tåg. Jag städar och förbereder kalas hemma. Idag är det äldste sonens svärföräldrar som ska komma hit och hälsa på. Vi var hos dem för två år sedan, och har inte bjudit igen. Skämmigt värre... (kanske var det ett år sedan när jag tänker efter!) Nu har vi städat både ute och inne, så nu är det snart dags för dukning. Sedan matlagning.

Egentligen ska man våga slappa lite när man kan.

Tågresor med vänner...

Nu är det trevligt på tåget, när alla gamla vänner är med, snart framme, det gick fort idag.

Så är det, ibland är det bra.

hemresor

Varje pendeltur är en sluss. Man slussar sig ner eller upp i tempo. Just nu reser jag hem och då ska tempot ner... Så man kan sova på beslut och andra tankar som ska tänkas. Jag pratade med en inbiten bilpendlare som redan efter en vecka hade funnit ron i att sätta sig på pendeltåget före och efter jobbet och vila...
Så kan det vara.

man gör sig ett litet rum

När man åker tåg så där mycket som jag gör, och många andra, blir tågrummet ett slags vardagsrum. Det är här man möter sina vänner och bekanta, äter frukosten, ibland också sin middag. Det är här man läser sina jobbpapper, läxor, julklappsböcker. Det är här man ringer till sina vänner och det är här man facebookar. Jag har märkt att vi i väldigt liten utsrtäckning går ur det egna rummet när vi åker, och chocken som drabbar en när man åker vanligt tåg, på fredag, med en massa vanliga människor som för en gångs skull ska hälsa på i Karlstad eller Arvika, eller rent av resa till Tordsby för en skidresa, blir massivt bedövande.

De promenerar omkring planlöst, går på toaletten, löser halva korsord, köper gottis i bistron, löser Kupé, går runt igen och allmänt är.

Jag blir bara mer och mer introvert. Det är som om deras resa är en tillfällig oplanerad händelse i livet som bara liksom råkar inträffa, medan mitt resande är en beståndsdel, in inplanerad sluss mellan nu och då. en del av min vardag. Och tåget blir nästan mitt hem.

Har just fullgjort min del

och visat mitt kort för konduktören. Viss respekt visas tillbaka, de tar i nte korter i handen och granskar särskilt noga. Man blir betrodd med det kortet. Verkar det som. I går var det inte SJs fel att jag kom försent. Det var jag som tog ett för sent tåg. Men ibland blir det så också. Då gäller det att inte skylla ifrån sig. Jag hörde någon annan på tåget på morgonen, som ringde och stod i för att få tag på sin kollega i Uppsala som tydligen skulle möta honom där. Mannen som ringde förklarade, först för en telefonsvarare och sedan för en verklig person i luren, att han felaktigt antagit att tåget skulle gå från spår 3 och där hade han stått och väntat medan Uppsala tåget rullat ut från spår 4. När han insåg sitt misstag, var det tåget redan gånget och han fick ta nästa. Så kan det gå, om man inte läser på.

Nu är vi i Märsta. I går var det en ung pappa med en liten söt tjej i barnvagn som inte hann av tåget här. Undrar hur det gick sedan..

Avregleringen?

http://www.dn.se/ekonomi/avregleringen-har-lett-till-tagkaos-1.1165280
Jag har inte lagt mig i det där med avregleringen, men om regeringen genom andra statliga verk beslutar höja priset för banhyran (kan det heta så?) och det i sin tur påverkar biljettpriset så blir det spännande. Är det inte bra med konkurrens då?

Inte bara med avseende på priset på biljetten, utan även i beaktande av vad man får för pengarna. Så länge SJ kör utan mål och vision som har med kundnyttan att göra ser det ut så här på fullbokade tåg;


Bakgrundshistorian var att jag skulle hem Stockholm Karlstad en fredag i våras. Jag försökte boka på internet, men det var slutsålt. På loungen samma svar. Alla andra möjliga avgångar var lika full bokade. Till slut bestämde jag mig för att chansa. Så här såg dock tåget ut inuti, hela vägen. Vem hade betalat för alla de biljetterna som de inte utnyttjade?

Varför gör jag detta?

Jag reser med tåg varje dag utom på lördagar. Jag åker alltså mycket tåg och har en uppfattning av att jag förstår sammanhanget. Jag tror att om fler förstod hur SJ ser på oss resenärer så skulle vi kunna bli en maktfaktor. En försening är inte en isolerad företeelse som bara händer då och då. Förseninganra är en komponent i ett sammanhang. Och de är inte olyckligtvis inträffade, utan i allra högsta grad förutsägbara, om än inte planerade.

Jag väljer att börja skriva i dag, Söndagen den 5 september 2010. En vacker Höstdag med hög klar luft. Ingen lövhalka, inga bortspolade banvallar. Ingen snö, ingen åska. Inte ens en solkurva. Bara lagom förhållanden.

Jag åker på årskort, och då bokar man bara sittplats. Det hade jag gjort för att idag åka från Karlstad till Stockholm med X2000 kl 17.12 som skulle vara framme 19.45. Tåget var ersatt av ett loktåg, ett IC. Skillnaden mellan IC och X2 är att det senare går fortare. IC tåget tar längre tid på sig från Karlstad till Stockholm. En halvtimma ungefär. Men det betyder också att det hamnar utanför tidtabellerna, vilket i sin tur medför att det får stanna för att släppa fram rättidiga tåg, och alltså blir ännu mer försenat.

Till detta kommer komforten. X 2000 är bekvämt, tågen har internetuppkoppling och bra säten samt eluttag.

...och jag är inte säker på att reklammationen gäller komfort och kvalitet. Jag tror att det bara är restidsgaranti som finns. Rätta mig om jag har fel.

Nu lämnar vi Katrineholm, om 45 minuter skulle vi ha varit framme. Det är vi inte. Och jag tror att alla dessa snälla medpassagerare som åker omkring i detta tåg tror att detta är en engångshändelse, en oförutsägbar olyckshändelse. Tro mig, så är det inte. Det är ett bevis för SJs bristande respekt för oss kunder och i viss mån även för sin personal. Varje dag, utom lördagar, finns det något att berätta. Om tåget, resan eller en medpassagerare. Och förhoppningsvis bidrar mina berättelser till ett större sammanhang av kritik mot styrning och ledning av SJ som i sin tur leder till bättring. Det är allt jag vill...